Innan dramat i går (se nedan, och tack för peppande kommentarer!) gick jag och funderade på amningen. Min hobbyanalys är att det inte kommer tillräckligt med mjölk för jag gör typ inget annat än att mjölka Mjölkgrisen. Så jag har börjat att varva med mjölkersättning, vilket hon glatt slukar i sig. Och amningen. Ja, för att vara ärlig, jag tycker att det är svårt och stressande. Upplever inte alls den här "mysiga stunden" som vissa gör. Jag myser ju med henne jämt ändå. Så jag överväger att börja trappa ner och sluta helt med det snart – MEN – varför känner jag mig som en usel morsa över detta? Som att jag missunnar henne nånting stort (jag hör fortfarande kursledaren på amningskursen säga "ni har guld i brösten!"). Jag har vänner som inte ammat alls och jag har vänner som fortfarande ammar tvååringar (i löv jo, Anastelle!). Och alla tycker olika – och ger olika råd. Även barnmorskor. För övrigt var jag i Hornstulls galleria i går, och jäklar vad schysst det är med deras amningsrum!
