Jag har ju skrivit mycket om amning här på bloggen. Just för att den inte fungerade speciellt bra. Jag slutade inte att amma frivilligt, men Lilo fick inte i sig tillräckligt så jag fick kompensera med mjölkersättning och vips var tuttarna tomma, men Lilo desto gladare. Och det har inte alltid varit så kul att höra hur viktig just modersmjölken är för bebisen av tyckare här på bloggen, på BVC och olika i böcker, broschyrer och tidningar. Men en sak jag inte skrivit om är amning och medicin, får då hade jag kanske blivit lynchad. Jag äter en medicin regelbundet och har gjort i många år. När jag väntade Lilo var jag i panik att hon skulle bli skadad av min medicin som går över till både foster och genom amning. Ni förstår hur olustigt det känns att utsätta sin baby för detta, men MVC och läkare avrådde mig från att sluta då min hälsa var viktig under graviditeten. Trots att jag litade på dessa experter så hade jag ändå dåligt samvete när jag varje morgon tog min tablett. Och några som skulle ge mig ännu sämre samvete var viss personal på olika apotek. Jag förstår att man värnar om en bebis bästa, men det var ganska jobbigt att alltid få höra ”jaha, du är gravid/eller ammar. Är du söker på att du ska äta de här?”. De fick mig på riktigt att känna mig som världens sämsta mamma som utsatte min bebis för tortyr. På Fass, där man hittar info om mediciner vid graviditet och amning, står det mycket tydligt att min medicin bara får användas ”på bestämd ordination från läkare”, vilket jag hela tiden fick berätta för dem. Jag förstår att farmaceuterna bara gör sitt jobb, men kan de inte i stället fråga om läkaren har gett mig en speciell ordination? Det hade varit lite schystare. Speciellt när man är preggo-känslig och gråter för minsta lilla.
