”Hur kan ni vara så säkra på varandra efter så kort tid?”. Den frågan fick jag av en bekant häromdagen. Jag skulle kunna ge 50 anledningar som svar som gör att jag vet att jag är säker på den person jag valt att gå in i ett förhållande med. Men sen kan det så klart hända saker som gör att det förändras på vägen - men då får man ta det då? Om allt känns rätt så finns det väl ingen anledning att hejda sig – och vad skulle kunna hända om jag hejdade mig? Jag avskyr att leva normer. Det finns så många osynliga regler om allt i samhället. Bara att jag och Lilos pappa inte har "varannan vecka" (vi har ett 3-2-schema) tycker folk är konstigt utan att ens förstå varför de tycker det är konstigt?! Vi gör ju det som passar oss och Lilo bäst. Och i kärlek – alla dessa regler... Man får inte säga att man är ihop för tidigt, man får inte flytta ihop förrän man har varit tillsammans i si och så många månader, man får inte säga att man älskar någon för snabbt, och så MYCKET vidare... Jag är inte en naiv person, jag är tråkigt nog en realist men med en "äh, vem bryr sig på riktigt?"-mentalitet – och jag vägrar att inte leva i nuet pga en massa regler som som vi oreflekterat lever efter. Jag vill bara njuta av mitt nya förhållande – utan en massa tråkiga pekpinnar från omgivningen. För på riktigt, finns det något härligare än att vara tokkär och bara göra det som faller en in? Och Lilo då? Nej, jag försummar inte henne på något sätt. Mitt barn kommer alltid först för mig. Och min killes barn först för honom. Det är en av anledningarna till att jag är så säker på honom – och oss.
