Vad galet där att vi pratar så lite om missfall... När jag läser alla era kommentarer så inser jag hur vanligt och hur ofta den kan ske. Varför vet vi då så lite om missfall? Varför pratas det så lite om det? Vi behöver prata om det! Det gör oss mindre ensamma i allt. Och jag är så glad att Nisse delar med sig av det också (love you, Li och Nisse!). Idag försökte jag förklara för en bekant hur jag kände, och det är verkligen som att gå från sitt gladaste jag till att bli den mest sorgsna personen över en natt. Visst man återhämtar sig, men rädslan ökar och hoppet sjunker. Samtidigt tittar jag på Lilo och känner hur mitt hjärta hoppar, tänk att det gick så bra med henne under graviditeten. Tänk att hon är så frisk som hon är. Tänk att jag ändå har det här fantastiska barnet! SÅ tacksam över min lilla Lilo.
