Jag i Metro i dag (jag är fortfarande SÅ förvånad över hur många som rådde mig att gå ut på krogen istället för att köpa frivilligt donerade spermier): "Att åka till Danmark, inseminera mig och föda barn utan en pappa var enligt många en otroligt egoistisk handling. 'Varför ens skaffa barn om du ska ta ifrån barnet rätten till en pappa?'. Vad jag svarade? Att det verkar ha fungerat alldeles utmärkt för alla lesbiska par och ensamstående kvinnor genom tiderna. Vad hade jag, 42 år gammal och singel, för valmöjligheter att skaffa ett efterlängtat barn nummer två? Jag fick många oönskade råd på vägen. Som till exempel att gå ut på krogen och ligga med en random kille utan skydd. 'Ja, men då får ju barnet i alla fall en pappa!'. Det anses alltså okej att gå ut på krogen, ragga upp en kille och lura honom? Det är ju helt absurt! Varför skulle jag ens vilja skaffa barn med en okänd främling som inte vill ha barn med mig, som jag inte vet något om och som sedan också ska ha rätt till barnet? På vilket sätt skulle det vara mer okej än att använda frivilligt donerade spermier från män? Tvåsamhet är ett heligt ord i Sverige, likaså parmiddagar. Vi är så besatta av idén kring kärnfamiljen att vi kämpar oss igenom trasiga förhållanden och giftermål för att det anses vara skämmigt och ett stort misslyckande att gå skilda vägar. Speciellt när man har barn ihop. Och när man planerar att försöka få barn är regeln att man ska skaffa det tillsammans med en partner, annars går man mot normen. Vill du inte ha barn, vilket många inte vill, anses du vara den största normbrytaren i Sveriges historia. I dag har jag en dotter som är tre år gammal. Jag och hennes pappa har delad vårdnad om henne och det fungerar hur bra som helst. Jag känner mig som världens bästa mamma åt henne och jag vet att jag skulle bli en lika bra mamma åt ett till barn. När jag fyllde 42 år började jag känna en stress över att jag kanske inte skulle kunna få ett barn till. Så efter en tids tänkande gjorde jag en fertilitetsundersökning som visade positiva chanser för mig att kunna bli gravid. Sen när tiden var inne åkte jag åkte jag till en klinik i Danmark för att bli inseminerad och efter första insemineringen blev jag fantastiskt nog gravid. Jag har mycket att tänka på i framtiden, speciellt hur jag ska prata med mitt barn om hur han eller hon är ett donatorbarn. Men framför allt så vill jag lära mina barn att normer är något som man måste våga bryta, att det är osynliga regler som egentligen ingen vet varför de följer. Framför allt ska mina barn få höra varje dag hur mycket jag älskar dem och hur efterlängtade de var. Alla som vill ha barn har rätt att längta efter dem oavsett om de har en partner eller inte."
