"Gråt inte" – hur många gånger säger vi den meningen till våra barn? Alldeles för ofta. För varför för man inte gråta? Precis som att skratta är gråta ett känsla. Och har ett barn ont eller är ledsen så låt hen visa det på sitt sätt. Och om ett barn har ont, eller är ledsen – varför inte låta barnet få visa det? Jag säger inte "gråt inte" till Lilo (jag har gjort det liksom de flesta föräldrar) jag säger istället "kom så tar vi bort det som gör ont" och så kramar vi varandra och pratar om problemet. Och då slutar det ofta i skratt och mys. Att gråta är inte en svaghet. Men det finns många människor runt omkring som ser det som ett tecken på svaghet. Jag tror mer på att gråt är ett tecken på styrka. För efter gråt, och allt vad det frigör hos en, så är det lite som att vinna över det man vad ledsen över. Jag har väldigt lätt att gråta. Jag önskar att jag kunde styra över mina tårar, men det kan jag inte. Jag vet att mina tårar inte har med svaghet att göra så. Jag har bara lika lätt till gråt som till skratt. Men ändå är jag rädd är för att gråta framför andra, för de flesta är präntade med att gråta är en svaghet. Och eftersom jag vet det så drar jag mig motvilligt undan när jag känner att jag är nära gråt. Men jag kommer aldrig att lära Lilo något annat än: Det är okej att gråta när man känner för det.
