Igår skrev Elaine det här inlägget: Man trashar inte sitt ex, punkt och Cissi: Kränka ex-män och deras svans. Och jag kan bara instämma – hur arg/ledsen/besviken man än er på sitt ex så är det åt helvete att trashtalka den person man har barn med – FÖR BARNENS SKULL. När många skrattade åt Birro-tavlan tyckte jag bara att det var så osmakligt. Och igår såg jag att det fortsattes med bajskastningen (inte bara det som Elaine skrev om) på ex – som spreds snabbt på sociala medier: Jag undrar bara – är det värt det? Vad som än har hänt i en relation (nu menar jag inte våld eller annat straffbart) så måste väl ändå barnen vara viktigast – hur mycket man än hatar varandra? Är det inte bättre att försöka att ta hjälp av någon för att "fixa" relationen så att man i alla fall inte hatar varandra? Alla som har barn vet ju hur mycket de snappar upp utan att man tänker på det! Jag kan själv minnas hur hemskt det var när mamma och pappa bråkade eller hade dispyter – även efter att de gått skilda vägar. Det var hemskt att känna den klumpen i magen. PS. Jag fattar att jag själv bidrar till smutskastningen genom att lägga upp den här bilden och länka till Birro-tavlan. Men ibland måste man förklara så att det blir begripligt.
