Min krönika i Expressen i dag: "Meh, ni är ju inte ihop, ni bor ju inte ens tillsammans!?" var en av kommentarerna jag fick när jag sa att jag var gravid, då i fjärde månaden. Nu är jag i den åttonde och möts fortfarande av höjda ögonbryn och, låt oss kalla dem "omoderna", kommentarer som "men är det verkligen så smart att...". Jag har kommit på ett barnsligt svar till dessa obetänksamma frågor: "Jaha, DU visste att man kan bli gravid om man ligger utan skydd?". För det var ju precis det jag gjorde, som alla blivande föräldrar: HADE OSKYDDAT SEX. Jag är inte unik. Det är ingen jungfrufödsel. Skillnaden på mig och majoriteten av blivande föräldrar är att jag är singel. Liksom pappan till vår kommande bebis. Vi träffades ett tag, gjorde slut. Jag kräktes. Kräktes mer. Tog två graviditetstester, bölade i två dagar av lycka och förvirring - och nu är vi här. Glada och förväntansfulla över stunden då hon kliver ur min moderkaka. För varför skulle vi vara ihop bara för att? Vill någon tvingas in i ett förhållande? Jag skulle aldrig låta mitt barn växa upp utan kärlek mellan alla familjemedlemmar. För mig är ett sådant val omodernt. Jag dissar inte kärnfamiljen, jag hade gärna fått barn med någon jag vill dela hem och framtid med. Men tro mig, vi kommer att fixa det här lika bra som alla andra. Kanske även bättre - för förhoppningsvis kan vi undvika onödigt tjafs och kärleksdrama. Vi har redan varit där. Visst svider det i hjärtat när jag ser lyckliga par med barnvagn - det är ibland tufft att vara singelgravid. De första tre månaderna kände jag mig isolerad för att jag mådde så illa och tappade all energi. Jag har aldrig känt mig så ensam, blev bästa kompis med soffan och kebabrullen. Jag hade förmodligen mått bättre med en partner vid min sida då. Framför allt på mödravårdscentralen bland alla lyckliga och förväntansfulla par. Och allt praktiskt som profylaxkurser, gravidböcker, appar, till och med själva förlossningen - alla råd är riktade till par. Inför förlossningen får man veta: "ta hand om din partner, ta på henne" eller "ta med en filt som doftar er till sjukhuset så att babyn kan känna sig trygg". Och "samlag kan sätta i gång förlossningen". Jo, men absolut, vi tvångsligger för barnets skull. En vän som valt att skaffa barn på egen hand kände sig som en idiot på profylaxkursen - som förutsatte en partner. Behöver jag förklara varför hon inte gick på del två av kursen? Hon begärde i stället pengarna tillbaka och fick hälften. Hälften - precis så halv som de fick henne att känna sig. Det jag vet med all säkerhet är jag kommer aldrig att vara halv med min dotter. Jag lämnar det till tvivlarna.
