Ni som har följt mig här under åren kanske minns att jag ofta tjatar om att försöka att ta "ja" till saker du egentligen tycker är så läskiga att du instinktivt säger "nej". Nu menar jag inte livsfarliga saker – men sådant som du vet egentligen är ofarligt men ändå skrämmer skiten ur dig. Exempelvis så var live-tv en sådan sak för mig. Jag var livrädd första gången jag skulle in i en tv-studio (ni som har haft panikångest i livet, som jag, förstår nog den massiva rädslan för att göra en sån grej). Idag blir jag inte ett dugg nervös av att sitta i en morgonsoffa och veta att det typ är en miljon människor som tittar på programmet. För att jag vant mig. Ju mer man säger ja – eller ger sig fan på att göra det man är rädd för – ja, känslan efteråt att man klarade det är så mäktig! Och till slut är man inte ens rädd längre! Det är logiskt, jag vet, men tänk efter hur ofta tackar nej till saker bara för att du alltid har gjort det. [caption id="attachment_9170" align="aligncenter" width="1512"] Den här lilla killen var väldigt hungrig.[/caption] En sak som jag har haft som en utmaning genom åren är att våga rida. Jag var inte bara livrädd för hästar i sig – och att sitta så högt upp på ett djur var också en jäkla utmaning. Tänkte hela tiden att jag skulle bli avslängd. Och även om jag ännu inte vågat galoppera på en stor häst så var det en utmaning för mig att bara trava eller tölta på en islandshäst. Och igår kände jag mig säker på hästryggen för första gången – och jag vågade till och med gosa med hästen. Och idag känner jag mig så jäkla stolt över mig själv att jag fasiken klarade det! Jag tänker att min nästa utmaning ska bli att våga dyka. Jag är extremt rädd för djupt vatten (hajskräck, svindel, dödsångest – youname it!). Men fasiken – jag måste klara det – också för att jag inte vill att Lilo ska märka min rädsla för vatten...
