Skrik, tårar, bedjan. Lilo tittar på mig med stora ögon, som Puss in boots i "Shrek", och använder sin allra mjukaste röst: "men snääääälllla, mamma – kan jag inte bara få nappis?". I går slutade Lilo med napp. Detta efter att tandläkaren påpekat att det var dags nu. Och eftersom hennes föräldrar var för lata för att gå till Skansen (det är skitkallt att gå omkring där ju!) och lämna napparna så postade vi dem till Kattungarna (förlåt, posten!). Och nu är vi där. Lilo var helt förtvivlad i går när hon inte fick somna med sin napp, och det var inget fejk-gråt utan äkta tårar. Jag kände mig som att jag berövat henne på det bästa hon vet, men fick lugna henne med att berätta hur glada kattungarna blev av hennes nappar och det funkade faktiskt. Och i morse frågade hon bara efter sin napp en gång. Men vi är beredda på att hon ska gå "falling down" snart (tar i trä). Någon som sitter inne på ett briljant tips på vad man ska göra om det händer? Eller är det bara att rida ut stormen?
