Det är läskigt att dejta när man har varit singel länge. Speciellt läskigt är det att dejta någon som man faktiskt märker att man kan börja tycka om. Det på något sätt nästan lättare när man inte klickar, som en försvarsmekanism. Typ, "jaja, men nu har jag i alla fall försökt och det funkade inte". Och så är man nästan lite lättad över det. Fegt! Varför är det så egentligen? Varför är det så läskigt att komma nära någon? Jag känner att jag måste komma ur den där trygghetsbubblan. Att våga chansa och sluta fega så mycket. Kärlek skulle kännas som en bonus i mitt liv – och för att komma dit måste jag väl våga chansa mer? Våga blotta mig, våga vara naken (bokstavligt talat!) och våga ta risken att bli sårad. Nu ska jag sluta att fega.
