Julklapparna till Lilo ligger fint inslagna och bara väntar på henne. Jag saknar henne så att jag håller på att bli galen. Nu är det bara sex dagar kvar till att hon kommer hem från Skåne. Eller bara och bara – sex dagar är en evighet. Men jag försöker att tänka positivt och "äga julen", haha, och har bestämt något att göra något varje dag så att jag ska kan tänka på annat: På julafton äter jag lunch ute med min poddkompis Cilla, på juldagen ska jag vara med i Nyhetsmorgon och tipsa om ljudböcker och sen träffa en kompis och dricka öl. På annandagen träffar jag en person jag är väldigt förtjust i och passar på att använda min fantastiskt fina julklapp från Chantelle (som kan mina storlekar bättre än jag själv kan!) och sen hoppas jag få hänga med med kompisar som är tillbaka i stan efter julfirande. Det är som att jag måste sätta upp ett schema för att inte tänka för mycket på att jag faktiskt är själv under julen (jag har fått flera inbjudan till julfirande, det är bara det att jag inte är så sugen på att fira med andras stora släkter = känna mig som femte hjulet). Och även hur tröttsamma jag tycker att samhällets normer är så finns det verkligen ingen tid av året som jag känner att jag är så annorlunda – att jag är den som aldrig har en partner. Men jag vet också vad det beror på att jag aldrig har en partner: för att det är sällan jag träffar någon man som ger mer energi än han tar. Jag vill vara ihop med någon som boostar en, som får en att känna sig bättre, inte som suger ur en kraft genom velande och egoism. Än så länge har jag inte träffat honom – men kanske gör jag det 2018?
