Två av mina bästa vänner väntar barn i januari. Så jag spenderade söndagen med att rensa ut plagg i Lilos garderob för att ge till dem. Och det var faktiskt med vemod som jag samlade ihop Lilos sista bebisplagg. Visst, jag har gett bort det mesta men lite sparar man ju alltid "i fall att". Och det är klart att jag är överlycklig över att de ska få fler bebisar (det är bägge deras andra i ordningen)! Men jag kan inte låta bli att känna mig... Utanför. [caption id="attachment_6700" align="aligncenter" width="720"] Lilo, här tio månader.[/caption] Jag har alltid haft en bild av mig själv som mamma till två. Men eftersom jag inte har någon att skaffa barn med så har jag ju inte haft den möjligheten. Och det är det som gör mig ledsen. Att jag inte, som mina vänner i parrelationer, ens fått chansen att överväga frågan om ett barn till. Visst jag kan åka utomlands, betala för en inseminering, hoppas att det går vägen (jag fyller ändå 42 i november) – men jag vet inte hur jag skulle klara att vara helt själv med ett barn. Ensam är stark – men två är starkare när man får barn. Det är tufft att vara själv med ett barn. Alltså, ni singelmorsor som tar hand om barnen helt själva är ju superheroes på riktigt! Det är er jag kommer att tänka på under årets mama-gala i kväll.
