Jag inser att min lilla tjej har börjat förstå tid nu. Hon ska åka bort i en vecka med sin pappa i kväll och när jag i morse lämnade henne på förskolan vägrade hon släppa mig. Efter ganska lång tid av kramar, pussar och försäkran om att vi kan prata när som helst på FaceTime, var jag tvungen att gå och då hörde jag bara hennes "maaaammmmaaaaaaaa!". Och det blir fan inte lättare med tiden. Att lämna sitt barn i gråt är alltid lika vidrigt. Även fast jag vet att det går över snabbt. Det slutade så klart med att jag stod utanför porten till förskolan och hulkade. Frågan är hur jag ska fixa varannan-vecka-livet i framtiden (vi kör tre dagar i taget)? Det kommer att bli svårt.
