På väg till ett möte idag åkte jag tunnelbana från Medborgarplatsen till Hötorget. Under den här fyra stationer korta resan möttes jag av en klass som på väg på någon utflykt. Jag skulle gissa att det var 8-9 år. Och i mitten av vagnen stod alla klassens pojkar samlade. Och att sitta bredvid dem var ungefär som att ha hamnat i twilight zone. Killarna klättrade på säten, slet i varandra, skrek och en kille gav till och med sin klasskamrat en (lätt) örfil. Wtf liksom? Det satt lärare längre bort men sa ingenting till barnen om att lugna ner sig. Och när jag satt där lite lätt i wtf-läget och funderade på om jag hade rätt att säga till pojkarna, och speciellt han som gav sin kompis en lavett så tog en äldre dam kommandot: "SÅ DÄR GÖR MAN INTE!" så hon med en riktigt stark stämma. Och vips blev alla kidsen tysta. Så här i efterhand borde jag ju bara ha sagt till, eller? För på något sätt kändes det som att de här kidsen för ofta kommit undan med "boys will be boys" – VÄRLDENS mest lama uttryck. Jag har massor av civilkurage, det har jag verkligen – men jag tycker att det är svårt att säga till barn. Jag vet ju inget om varför ett barn beter sig på ett visst sätt. Har du någonsin sagt till andras barn? Jag kan säga att mitt "moment of rage" i livet var i Spanien när två små bröder (cirka 5 och 8) stod och kastade stora stenar från en klippa ner på en strand där folk badade (inklusive jag, Lilo och en väns dotter). Jag tror att de här barnen har mardrömmar om mig än idag, men framför allt deras föräldrar som satt på en bar bredvid och inte hade koll på var eller vad deras små pojkar gjorde. Det var som att det kom ut rök ur mina näsborrar. Så arg var jag.
