Hej. Älskar din blogg! Vill du ha fler barn? Jag kommer i år bli ensamstående mamma på heltid, och är såklart jätteorolig för det (första barnet). Hur har det varit för dig? Även då det inte varit på heltid, så är det intressant hur du ser på det. Har du saknat att ha någon som hjälpt dig på nätterna? Svar: Tack för pepp! Ena dagen vill jag ha ett barn till, och andra dagen känner jag mig nöjd. Jag har ju delad vårdnad om Lilo, men ja, det kan vara tufft även då. Framför allt har jag tyckt att det varit svårt att inte tillhöra någon grupp och ofta känt mig utesluten. Man tillhör liksom inte de som inte har barn, men inte heller "kärnfamiljerna". Vilket kan resultera i att man hamnar i mitten av dem. Men jag har flera vänner som är HELT självstående – och jag lovar dig, även om det är tufft så är det lika givande. Och det jag alltid hör från dem är: "det är så skönt att få bestämma allt själv". Mitt råd är också: våga be om hjälp. Involvera dina vänner och familj i ert liv för att få stöd. Ja, jag har saknat någon som hjälper till på nätterna. Lilo har ju aldrig velat sova (hon började sova "vanligt" när hon var cirka 2 år). Jag kan säga att det första året var jag en zombie... Slutligen: Om jag var du skulle jag teama upp med någon som också är självstående – både för stöd, vänskap och igenkänning. Vet att du skrivit att Lilo alltid sover i din säng, hur funkar det nu när du har en partner? Jag är ensamstående med en dotter på snart 16 månader. Hon sover alltid i min säng och det tycker vi båda är mysigt. Men tänker om jag skulle träffa någon. Vill ju absolut inte att hon ska känna sig bortvald men kanske samtidigt sova med min partner. Hur har du tänkt? Svar: Som tur är har jag en förstående sambo som själv har en dotter, som snart är 11. Lilo tar än så länge inte så mycket plats och det händer att hon sover med oss, men vi delar också upp oss ibland. Niklas sover själv i vår bäddsoffa. Men vi ska snart sätta igång med en renovering hemma och då är tanken att barnen ska sova i sina egna sängar. Ser SÅ mycket fram mot det. Men det blir ju så att man sover med sitt barn om man inte har någon partner – för att det är både mysigt och tryggt – för både barnet och mamman. Och jag håller med, man vill ju inte att barnet ska känna sig bortvald, och jag jobbar fortfarande med det... Brinner du för den här bloggen eller känns den mer som ett nödvändigt ont? Tycker stundom att du känts så avskärmad… vilka bloggar läser du själv? Svar: Jag skulle aldrig blogga om jag inte ville det. Jag tror att mitt problem är att jag inte är en person som kan blogga om "vardagens ytligheter" (inget fel med det) utan jag vill säga något när jag skriver här. Och en stor anledning till att jag tror att du uppfattar mig som avskärmad är att om jag inte känner mig hel så har jag svårt att låtsas som att allt är "hunky dory". Och ofta kan jag inte berätta om det som händer i mig, eller mitt liv, här eftersom det är extremt privata saker. Men jag försöker att vara så privat och personlig som möjligt. Jag är en otrogen bloggläsare! Jag hoppar runt helt och har inga fasta jag följer utöver mina mama-kollegors och min kära vän Markiz blogg. Varför svarar du nästan aldrig på kommentarer… Svar: Jag hoppas att du har märkt en förbättring! Men det finns två orsaker. Den första är att jag har lovat mig själv att inte ägna tid åt blogg eller jobb när jag har Lilo. Och under min vecka hinner jag inte riktigt med allt eftersom jag också jobbar med annat under dagarna (och ofta helg pga deadlines med texter). Så tidsbristen är en stor del till att jag inte alltid svarar. Den andra delen är att de negativa kommentarerna påverkar mig vare sig jag vill eller inte. En kväll kan bli förstörd över en sak jag läser. Jag kan verka tuff, men jag är nog känsligare än vad folk tror. Och det kan vara jäkligt frustrerande att många tar sig rättigheten att slå under bältet. Jag kan ta kritik, men inte sådant som skrivs enbart för att såra...
