Hur mycket får man egentligen lämna ut sitt barn? Jag är själv osäker på var gränsen går ibland, men jag försöker hela tiden tänka på att Lilo ska kunna läsa det jag skrivit om henne i framtiden utan att känna att jag klivit över just den där gränsen. Jag vill aldrig att hon ska känna sig kränkt. Men nu är Lilo en fullt frisk 4-åring som jag inte har några problem med mer än trots som är fullt normalt för en fyraåring att ha. Men om hon hade autism då? Jag hoppas att jag hade följt samma princip även då – hur svår min vardag än var (nej, jag kan omöjligt veta hur det är eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av autism). Och jag förstår att jag inte på något sätt kan sätta mig in i fotografen och mamman Anna Claréns liv. Hon har nu skrivit, fotograferat och gjort ett konstprojekt kring sin autistiske sons (idag 5) vardag och berättat helt ärligt hur deras tillvaro ser ut. Modigt ja. Och kanske jätteviktigt. Men hur kommer han att tackla att läsa så brutalt ärliga saker om sig själv i framtiden? Nej, jag har inte läst boken "När allt förändrades" (jag vill inte heller göra det) men jag läste den här recensionen av Expressens Gunilla Brodrej och blev riktigt illamående. "Bilderna är dova och vackra, men boken har en otäck underström. Pojken med näsblod, på hallgolvet, med utslag över hela huvudet, bakifrån ensam vid ett bord, på badkarsbotten. En död fågel, en död katt, sniglar som parar sig, och pojken som gråter på golvet. Clarén visar tillkortakommanden, förgänglighet och död och ja det är viktigt att berätta om det svåra, men samtidigt både kallt och skoningslöst mot barnen på bilderna. Deras utsatthet är esteticerad på ett sätt som gör mig illa till mods. 'När allt förändrades' heter boken och titeln syftar på hur livet förändras när ingenting är 'normalt' längre. För vem? För "pojken i bubblan" som han kallas? Perspektivet är de vuxnas. Texten är gles, och bitvis brutalt uppriktig. Stämningen är sval, det luktar jord och regn, död. 'Mannen: Det vore mindre sorgligt om han dog'. Ja, det står verkligen så. Mindre sorgligt om han dog. Kanske är Clarén fullt medveten om den sorts kränkning som en sån här skildring av sina egna barn är. I boken finns i alla fall en bild som jag tycker särskilt mycket om, det är den där pojken i bubblan ger mamma fingret." Vem vill läsa den meningen om sig själv: "Det vore mindre sorgligt om han dog"? Ingen. INGEN.
