Ni som har läst min blogg och följt min insemineringsresa vet hur mycket jag har längtat efter barn nummer två. Men en sak hände i mig när jag fick missfall. Jag blev livrädd. Det var som att jag insåg att saker i livet kan hända närsomhelst. Inte för att mitt missfall går att jämföra med mer hemska saker som hänt andra. [caption id="attachment_7528" align="aligncenter" width="690"] Min lilla Lilo när hon var två månader gammal – en fantastisk, men också superläskig period.[/caption] Det här ämnet känns nästan lite tabu att prata om, för jag vill inte att andra ska känna som jag i detta – fast det kanske är en helt naturlig känsla? Jag pratar om katastroftankarna. För om någonting händer Lilo kommer jag inte att vilja leva längre. Jag är helt övertygad om att jag då skulle dö av sorg, att jag inte skulle klara av att leva längre. Och om jag skaffar ett barn till på egen hand, ja då kan jag ju ju inte bara ge upp livet om något händer något av mitt barn! Jag fegar alltså ur tankarna om ett andra barn (just nu i alla fall). De här katastroftankarna är vidriga, det kändes nästan som att jag hamnat tre år tillbaka i mitt liv när jag fick Lilo och kände precis så. Livrädd att något skulle hända henne. Jag minns hur jag bara låg och grät på nätterna av de här mörka tankarna. I dag läste jag Lady Dahmers inlägg om just detta, och jag tycker att det är skönt att inte vara ensam om mina katastroftankar: "En annan grej med föräldraskapet är ju baksidan och nej jag menar inte jobbiga skrikiga barn och bajsblöjor för det är värt allt besvär liksom. Men ni vet... oron. Katastroftankarna. Ångesten. Det där som kommer på köpet i extra stor dos direkt efter förlossningen. Helt plötsligt så inser man att om nåt händer denna lilla människa så är livet slut, då dör jag. Och den oron genomsyrar hela vardagen. Man ligger vaken på natten och stirrar på bebisen. Man kollar så hen andas. Sen när hen blir större så vågar man knappt låta hen lämna hemmet på egen hand. Förskola, platsen där du inte är med och övervakar, ter sig som farligast i världen. Alla "tänk om". Alla risker. Och ibland ångrar jag ju att jag skaffat barn. Just pga detta. Pga hur förlamande det är. Hur man alltid är rädd. Hade jag vetat det innan, alltså verkligen förstått känslan, så hade jag tvekat. Kanske avstått. Jag vet inte."
