Jag tror aldrig jag har varit så velig som nu i dessa corona-tider. Om jag inte får umgås med vänner så känner jag att jag går under. Är det egoistiskt? Jag har liksom ingen "traditionell familj" att hålla mig till, utan mina vänner är ju typ som min familj. Och då ska man välja ut en att hänga med? Jag fattar att jag ska ta ansvar – och det gör jag. Jag försöker att följa regler och råd, men att inte umgås med andra människor någon gång i veckan... Ja, det är fasen den svåraste utmaningen. Och ärligt talat fattar jag inte hur många tänker. Man läxar upp någon som går ut på restaurang (jag går på restaurang) för att sedan själv gå till Ica och trängas med så många fler? Det är som att vissa saker är okej att göra, och andra inte – fast de innebär lika stora risker att bli smittad eller smitta andra. Och dessutom – vi får fasen inte låta så många branscher gå under! I fredags var jag i alla fall på en kompis lantställe med tre kompisar och det var så energigivande och mysigt. Och ja, vi åt pasta så klart, men den här gången var det inte jag som lagade den utan min kompis Linda. Det blev en supersmarrig rödvinspasta!
