Jag har legat sänkt i veckan på grund av nån märklig kräksjuka som däckade mig helt även om jag nu slutat att spy. Men det jobbigaste var verkligen, som jag skrev tidigare, att inte kunna säga hejdå till Lilo innan hon och hennes pappa drog iväg till Skåne för julfirande. [caption id="attachment_8755" align="aligncenter" width="1122"] Längtan efter den här lilla mys-ungen...[/caption] I mitt huvud tänkte jag "men det blir bra, jag hinner jobba ikapp under julen" men nu känner jag mig typ halv utan Lilo. När instagram sjuder över av bilder på fantastiskt klädda granar, julbak och gemenskap känner jag bara att jag längtar ännu mer efter henne. Julen kretsar ju verkligen kring barn och familj, och det är så himla lätt att känna sig utanför normen just då. Och en sak som jag och min poddkollega Cilla pratar om Kämpa alla som längtar efter barn och alla "varannan-vecka"-päron!
