Det är märkligt hur snabbt livet vänder. I lördags satt jag i Nyhetsmorgon, stolt gravid, och blev gratulerad. Och nu sitter jag här här hemma och blöder ut min graviditet. Allt började i onsdags morse. När jag gick upp för att kissa märkte jag att jag blödde. Jag försökte ändå tänka positivt, att det är vanligt, men sedan blev blodet färskt och kramperna kom. Jag ringde gynakuten som verkligen var så tillmötesgående (tack och lov!) och jag fick en tid för ultraljud igår morse. Och efter undersökning och blodprover fick jag konstaterat att det var ett missfall. Vid det laget visste jag redan att det var kört – det var som att mina bröst gick från spända till mjuka på nolltid. Och jag slutade att frysa. En hemsk känsla att sluta känna sina gravidtecken, en ångestupplevelse... Nu, efter gråt, mardrömmar och få timmar av sömn har jag samlat mig en aning. Försöker att tänka framåt och att kroppen gjorde det den gjorde av en anledning. Jag vet inte ens hur länge det kommer att dröja till att jag kan sätta igång med försök nummer 2 till en graviditet. Och jag känner att jag inte ens ser fram mot det nu. Den här berg-och-dal-banan, att bli ledsen, glad, ledsen... Alla tester för ägglossning, graviditet, resa, mm. Jag är bara helt slut nu... Både mentalt och kroppsligt.
