Så läskigt att visa sig svag. Ääääääääntligen FÖRSKOLESTART! Så överpeppad Lilo i morse som ”klädde upp sig” i lilla björnvästen för att möta sina föriskompisar efter lovet. Och ärligt talat - jag har också längtat. Sitter nu och tar en espresso på fiket nedanför mig på Folkungagatan och bara njuter av min egentid. Och efter en rätt stökig sommar inombords har jag bestämt mig för att försöka omstarta mig själv. Ja, precis som man gör med sin dator när den inte riktigt är med. Jag känner nämligen att jag, precis som just min dator, nyligen kraschade i någon slags minikris som jag nu simmar ur: idag med hjälp av kiropraktor (för att lindra smärtan i min rygg) och imorgon med hjälp av terapi. Hur jobbigt det än är att gå till en terapeut och blotta sig - herregud vad jag tror att det är behövligt att lyfta sina innersta tankar och problem med någon utomstående. Men varför är det så läskigt att berätta att man ska till en terapeut? Det är som att man inte vill visa att man har svagheter... men är det i själva verket en styrka att erkänna att man har problem som man behöver ta tag i? Jag försöker att tänka så. Jag tänker också att det är så viktigt att må så bra man kan som förälder men också som partner till någon. Är inte jag i harmoni så påverkas ju även dom runtomkring mig, vilket jag inte vill. Hursomhelst så ör jag peppad inför höst och vinter. Och om allt går som det ska så kommer även en bok från mig att finnas i handeln i början av nästa år. Så pirrig över detta!
