I veckan fick jag det här brevet av S. Jag känner henne inte, hon känner inte mig, men eftersom jag är journalist tänkte hon att jag kanske kunde hjälpa henne i rätt riktning. Jag har också försökt göra det, på det lilla sätt jag kan. Det är så himla sorgligt, och jag tänker på S:s systerson hela tiden. Vilken jävla mardröm det här är. Har du nåt förslag till S, eller bara pepp, så ge henne det! Hon kommer att läsa era kommentarer här och om ni vill skicka mejl till henne så vidarebefordrar jag dem till henne (annikanleone@gmail.com). "I skrivande stund är jag mycket upprörd, ledsen och förvirrad. Vart vänder man sig när man inte är nöjd med de lagar som finns i vårt land? Får man behandla barn hur man vill i Sverige? Finns det inga lagar som ser till barnets bästa? Äger man sitt barn bara för man har samma DNA? För snart 3 år sedan föddes min älskade systerson, han togs nästan direkt omhand enligt LVU, detta blev för mig ingen stor chock då min syster inte hade kapacitet att ta hand om honom. För mig blev det en lättnad när jag trodde att han skulle få hjälp av vårt land, få må bra och få den familj som alla barn förtjänar. A:s pappa fanns inte med i bilden och han som senare visade sig vara pappa vägrade DNA-testa sig. A kom till en familj som inte hade några egna barn och som la all sin energi och kärlek på honom. Herregud så skönt tänkte jag! Han fick en mamma och pappa, en familj som han idag älskar. Han har en förskola med kompisar, en trygg tillvaro. Han har träffat sin biologiska mamma regelbundet under alla år och familjehemmet har gjort allt dom kunnat för att kontakten skulle bli så positiv som möjligt. Men så trots att dom är hans familj så bestämmer dom ingenting. Det är regelbundna möten och massa tider att passa. Vilket barn mår bra av det? Så kommer smällen, nu 3 år senare bestämmer sig killen som är pappa till pojken att göra ett DNA-test, och ojsan. Han var visst pappa. Då helt plötsligt ska A inte bara träffa sin biologiska mamma utan nu och pappa, och ja det kanske man kan förstå? Men sen efter någon vecka, då vill pappa ha vårdnaden. Och ja det har han faktiskt rätt till enligt svensk lag!!! Familjehemmet som har tagit hand om pojken sedan han var en liten bebis har inga rättigheter alls, A som älskar sin MAMMA och PAPPA i (familjehemmet) har inga rättigheter alls, vill han flytta från sina föräldrar? Nej han är hysterisk, kan inte sova, har diffusa magsmärtor över alla människor han måste träffa, alla möten han måste passa. Det ända han egentligen vill är att få bo hemma i sitt hus med dom han känner vid som sina föräldrar... Men bara för att hans biologiska pappa helt plötsligt fattat intresse räknas inga andras åsikter än hans. Inte ens den biologiska mamman har något att säga till om. Hur mycket bryr man sig egentligen om sitt barn om man väljer att göra så här? Ta honom från hans trygga punkt i livet??? Hur kan det bara få gå till såhär? Dessutom är hans biologiska pappa väldigt ung utan någon direkt fast punkt i livet, nybliven sambo med en ännu yngre tjej. Ska hon vara en tredje mamma åt A nu? Finns man inte med när barnen föds, eller av andra själv inte kan ta hand om sitt barn då ska väl iaf inte barnen behöva lida för det sen? Jag känner så med A och hans familj. Jag skriver detta brev för att jag vet inte vad man kan göra för att få upp ögonen hos de människor som bestämmer i vårt land? Och med detta menar jag inte att den biologiska pappan inte ska få träffa sitt barn. Men det bästa för barnet är inte att ta honom från han trygga punkt. Inget barn mår bättre bara för att man delar DNA. Förälder är inget man ÄR. Det är något man BLIR. Jag är så vilsen och har verkligen ingen att bolla det här med. Kan inte sluta tänka på honom."
