Något av det jobbigaste med att vara varannan-vecka-förälder tycker jag är att man inte kan gå undan från sitt barn när något händer som gör en arg eller ledsen. Eller, ja, några minuter i badrummet funkar, men inte mer än så innan man hör: ”maaaammmmaaaaa, vad gör du!”. Igår var en sån dag. Jag var ledsen av olika anledningar och tårarna slutade inte att rinna. Ett tag funderade jag på att ha solglasögon inomhus men det kändes för weird så jag sa helt enkelt som det var till Lilo när hon frågade varför jag grät. Jag sa att vuxna precis som barn kan känna sig ledsna ibland och då klappade hon mig på kinden och sa: ”det är okej att vara ledsen, mamma”. Precis som jag brukar säga till henne när hon gråter. Och då började jag så klart att gråta ännu mer för att hon var så gullig mot mig. Sen fick jag sån fruktansvärd ångest över att gråtit framför henne eftersom jag minns hur hemskt jag tyckte att det var när min mamma var ledsen när jag var liten. Hon grät väldigt sällan och när hon väl gjorde det så förstod jag att något allvarligt hade hänt - vilket det också alltid hade. Är det så att vi egentligen är för rädda för att gråta inför andra för att man inte vill visa sig svag? Och hur påverkas egentligen ett barn av att se sin förälder gråta? Jag tycker verkligen att det är svårt att avgöra själv.
