Jag har fått medverka i Cultes nyhetsbrev – som blev ett mejlsamtal mellan mig och författaren och Kajsa Ekis Ekman om bland annat insemination, missfall, barnhets och surrogatmödraskap (Kajsa har debatterat emot surrogatmödraskap). [caption id="attachment_7302" align="aligncenter" width="720"] Jag och Kajsa (som snart ska få barn nummer två).[/caption] För alla är inte det självklara valet att skaffa barn, fast samhället förväntar sig det. Vill man inte skaffa barn så ska man verkligen inte göra det! Men för andra, som jag, var att få barn mitt mål i livet: Jag i Culte: "Att vara gravid och sedan få ett barn är det största och det bästa jag gjort i livet. Det låter så otroligt klyschigt, jag vet, men jag har verkligen blivit en bättre människa av mitt moderskap – och framför allt så har blivit mer sund mot mig själv. När min dotter kom så var det som att mina många år av självdestruktivitet och ångest lades på en hylla, det enda som betydde något var min och mitt barns hälsa. Allt som påverkade mig på ett negativt sätt valde jag att ta bort från mitt liv. För första gången i mitt liv så kände jag att jag, hur deppigt den än låter, att jag existerade av en anledning. Barn är naturligtvis inte livets mening för alla, men Lilo är min mening i livet." Men tänk om jag inte hade kunnat få barn? Och inte kunnat adoptera heller? Vad skulle jag göra då? Jag ställde Kajsa frågan "har alla rätt till ett barn?" och här är vad hon tycker: Kajsa Ekis Ekman: "Nej, det finns ingen sådan rättighet. Det finns ingen konvention eller lag någonstans i världen som säger att alla har rätt till barn. Däremot har man rätt till de barn man själv satt till världen, och barnen har rätt till sina föräldrar. Det står i FN:s barnkonvention artikel 7: 'barnet ska ha, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.' Surrogatmödraskap innebär att barnets mor – hon som burit det i nio månader och fött fram det – fråntas sitt barn, i utbyte mot pengar. Det är inget annat än barnhandel, och det är också kriminellt i många länder i världen. Sverige kommer förmodligen att förbjuda detta i år om utredningens förslag antas, Indien, Nepal och Thailand har redan gjort det. Att längta efter barn är en sak. Det kan jag verkligen förstå! Men att etablera barn som en rättighet gör ju att man får rätten att använda sig av andras kroppar för eget intresse. Det skapar en världsordning där tredje världens kvinnor och fattiga kvinnor i USA utan sjukförsäkring ses som avelsdjur åt västerländska par. Samt idén om att fattiga familjer i tredje världen inte har rätt till sina barn, utan bör adoptera bort dem till väst. Jag menar, hur kom egentligen idén till oss att fattiga länder bara är en resurspool som man kan åka och hämta barn i? Om femåriga Alvas föräldrar från Vasastan dör, inte hamnar hon i Korea och byter namn till Hyo-Sonn, eller hur? På samma sätt är inte alla adoptivbarn föräldralösa utan det finns ofta någon förälder kvar i livet, om inte annat släktingar. Ofta finns en mamma som tänker på sitt barn varje dag livet ut, och som bara hade behövt ekonomiska resurser för att kunna behålla det. Så stötta dessa mammor istället för att ta deras barn, tycker jag. Om det är barnlöshet vi vill råda bot på är den störst i Afrika söder om Sahara, ofta pga sjukdomar som går att bota. Men det talar ingen om här, utan det handlar bara om västerlänningar som inte kan få barn. Vad jag tycker att de ska göra? Acceptera läget. Du dör inte av att inte kunna få barn, var tacksam för att du lever! Bara det är en stor gåva, att kunna dricka rent vatten, äta sig mätt och ägna sig åt intressanta saker. Och om du vill umgås med barn, ta ett arbete på förskola eller fritids, eller hjälp ett ensamkommande flyktingbarn. Med allt lidande som finns i världen så kan jag verkligen inte tycka att detta är ett så fruktansvärt öde." Vad tycker ni läsare om frågan? Har alla rätt till ett barn?
