Hur är det att vara sambo, på riktigt? Hur blev lägenheten, får alla plats? Skulle önska att du skriver lite mer personligt. Du var jättepersonlig när du skrev om barnlängtan och IVF mer sånt alltså öppet och ärligt. Svar: Hur sambolivet är på riktigt? Jo, det är lika kul som det är klurigt att försöka att få alla att anpassa sig till varandra. Men visst är det mysigt att bo ihop! Ni vet att man brukar säga att "vardagen är kärlekens största fiende"? För mig är det tvärtom. Jag älskar vardagen med Niklas: äta tillsammans, mysa i soffan och bara vara. Och jag tror och hoppas att våra kids uppskattar att vi fokuserar på mys när de är med oss (ibland är de hemma hos oss samtidigt, och ibland var för sig, och ibland är det bara jag och Niklas). Vi jobbar just nu med en omgörning för att alla ska få rum. Hade vi haft mer cash hade vi köpt större, men där är vi inte än... Jag kan vara jättepersonlig i saker och händelser som bara rör mig. Men Niklas har ju egentligen ingenting med min blogg att göra, och inte heller hans dotter. Och då vill jag inte heller skriva personliga saker om dem. Men jag ska tänka på det, att försöka vara lite mer öppen och ärlig kring mig i alla fall. [caption id="attachment_11180" align="aligncenter" width="2048"] Foto: Stefan Tell/Lilla Piratförlaget[/caption] Hej, hur kommer det sig att du började med text/journalistik? Är du självlärd/utbildad? Är detta ditt drömyrke ”livet ut”? Är det ditt drömyrke? Vad är ditt guilty pleasure? (Själv lyssnar jag på dansbandsdängor i smyg, högt) Svar: Jag älskar text och jag älskar berättandet. Jag har inte pluggat journalistik utan började att jobba som assistent på VeckoRevyn 1995 och sedan dess har jag hängt kvar och jobbat på SOLO, Expressen, KIT och mama och för ett gäng olika magasin. Är det mitt drömyrke? Jag tror det i alla fall! Kan liksom inte se mig själv göra något annat. Inte just nu i alla fall. Mitt guilty pleasure: dokusåpor, helt klart! Typ allt utöver det som kommer från England (det är lite för mycket reality för mig). Jag baxnar över hur folk beter sig anonymt på nätet och har sett att du fått ta en del skit. Hur gör du för att inte bli provocerad? Eller blir du det? Svar: Ja, jag kan bli både provocerad och ledsen. Kritik är helt SJÄLVKLART okej för mig att få eftersom jag ju själv ofta ger det, men "hatare" som bara är ute efter att trycka ner en – jag tar inte det och jag förstår inte heller hur man kan må bra av att ofta sitta anonymt bakom en skärm och vräka ur sig saker utan att ens stå för det som person. Men – jag tror ju stenhårt på karma och tänker att den kommer att bita den som förtjänar det i arslet slutligen. Har själv blivit biten rätt många gånger! Tack för bra blogg! Gillar när du skriver om att din unge ej sov som bebis, har nämligen en likadan. Svar: Känner med dig, Mombie (zombie + mom)! May the force be with you! Hur var din högstadietid? Var var du i hierarkin? Umgås du fortfarande med folk från den tiden? Svar: Jag var trygg i mig själv och den plats (kan inte riktigt säga om jag var cool eller inte) jag hade. Det kan ju bero på att jag gick alla nio år i samma skola också. Jag var nog lika snäll som kaxig. Mina bästa kompisar då kom från basketen – vi hängde jämt tillsammans och har haft så sjukt kul ihop under skolåren. Jag har några kvar från den tiden som jag umgås med, men inte frekvent. Kan verkligen rekommendera att försöka få barnen att utöva en lagsport. Det har verkligen gett mig så mycket under tonåren.
