<p class="p1"><span class="s1">Imorse var jag och lämnade ett sista blodprov för att "få ett definitivt avslut" på graviditeten. </span></p> <p class="p1"><span class="s1">Jag har fortfarande inte landat i allt, och jag vet inte om eller hur och om jag ska gå vidare. Jag vill ju så gärna ha ett barn till, men samtidigt vill jag inte vara olycklig på vägen dit. </span><span class="s1">Bara tanken att besöka kliniken igen gör mig sorgsen och illamående.</span></p> <p class="p1"><span class="s1">Jag vet ingenting just nu. Det enda som betyder något är att försöka må bra – och vara en så bra mamma till Lilo som möjligt. Att vi är lyckliga.</span></p> <p class="p1">Jag vill bara dra ett täcke över huvudet och sova i en vecka, och om jag kunde det så skulle jag göra det. Men livet går vidare, jag ligger efter med jobb och måste ta mig i kragen får att inte deppa ihop helt.</p> <p class="p1">Jag antar att jag kommer att veta hur jag vill göra, fortsätta inseminationsförsöken eller inte, när jag är i mitt normala jag igen.</p> <p class="p1">MEN: Alla er kommentarer här på bloggen, all er kärlek, det är verkligen överväldigande! Jag har tjurat mig igenom allt ni har skrivit och är SÅ tacksam för ert stöd och att ni också vågar berätta om vad som hänt er. Det gör att jag känner mig mindre ensam i detta!</p> <p class="p1">Missfall händer så ofta, och ändå så pratas det knappt om det. Ingen ska behöva hemlighetshålla en sådan sak i sin ensamhet bara för att det "förväntas att inte prata om sånt".</p> <p class="p1">Tack för all kärlek!</p>
