https://www.instagram.com/p/BSI77UtF2Sv/?taken-by=dittesvanfeldt&hl=sv När jag gjorde en intervju med Ditte Svanfeldt i våras för mama var hon bara i vecka 15 och med hennes historia (läs intervjun!) så var hon rätt nervös över sin graviditet. Nervös men ändå jätteglad. Jag minns att hon sa "man kan aldrig vara glad i onödan" – och har tänkt jättemycket på de orden sedan jag träffade henne. Jag har aldrig blivit så emotionellt påverkad under en intervju, jag ville bara gråta men höll mig så gott jag kunde. Här är ett utdrag ur intervjun: Paret fick veta att det inte fanns något fostervatten, och att bebisen bara hade en njure – som inte fungerade – och dessutom två stora cystor. – Vi fick veta att bebisen inte skulle överleva. Att han kanske skulle kunna klara sig några veckor till i magen, men aldrig klara sig utanför. Då brast det för oss. Jag kunde bara tänka på vad vi skulle säga till Jouline, som hade varit så glad över ett till lillasyskon! Efter det här fick vi träffa en kurator som sa till oss att vi var tvungna att skriva på vissa papper och skicka in till kommunen, eftersom graviditeten gått för långt för att kunna göra en vanlig abort. Hon berättade att det var vi som var tvungna att ta det beslutet – att bestämma om vi ville göra abort eller inte… Vi ville inte göra abort! Vi ville ju ha vårt barn! Men vi visste ju också att bebisen inte skulle klara sig, och med råd från läkare så tog vi beslutet att göra aborten. Det var hemskt, säger hon. Ditte och David fick här vänta i två veckor innan de fick komma till sjukhuset igen. Och aborten blev ”en mardröm”. – Aborten var som en vanlig förlossning, och eftersom jag inte hade haft en vanlig förlossning innan så var jag livrädd. Men det jobbigaste var att personalen inte visste varför vi var där, det kändes som att de inte ens hade läst vår journal och kollat varför vi var där. – Vi låg där ensamma, och när personalen kom in var det för att fråga om vattnet hade gått. Men jag hade ju inget vatten! Det var ju det som var en av anledningarna till att vi var där! Men precis när de var på väg ut igen, så såg David hur bebisens huvud kom ut, så han skrek till dem att inte gå. Och vi hade ju sagt att vi inte ville se… Det var bara tur att de inte hann gå ut ur rummet, då hade David varit tvungen att ta emot honom, berättar Ditte.
