Det här att gå på dejt...Det är ungefär lika kul som det är jobbigt. Jag kan ibland känna att man kan likna den första dejten (när man inte känner varandra) med en jobbintervju. Som att man blir bedömd om man ska gå vidare till steg två eller ”tack och hej, vi hör av oss” fast man vet att det inte kommer att hända. Förra veckan var jag på en sån dejt. Det slog inga sparks kring oss precis, men mötet var ändå kul och samtalet flöt på bra. Men vi kommer till 99 procent inte höras igen. Tyvärr. Der är så svårt att veta om man ska ses igen fast det inte säger ”klick”. Attraktion är ändå en så viktig sak. Eller kan en attraktion växa fram efter ett tag? Det var så länge sen jag dejtade någon på riktigt att jag inte ens minns hur det var, när jag blev förälskad och så vidare. Och hur ångestladdat det än kan kännas inför dejtande så gör jag det igen imorgon. Men den här gången med en person jag inte känner, men har träffat ett par gånger tidigare. Jag vet att det finns en liten attraktion där - i alla fall från min sida. Tänker att det är en bra start på dejten i alla fall!
