Idag känner jag mig som en riktigt dålig mamma. Varför? Jo för att jag efter 50 "mamma, mamma, mamma, mamma" i mitt öra + en fyraårings standard-ambivalens kokade över, blev arg på Lilo och röt till: SLUUUUUUUTAAAAAAAAAAA NU!!!!! [caption id="attachment_9032" align="aligncenter" width="640"] Bild från boken "Vem bestämmer?".[/caption] Nej, Lilo blir inte rädd för mig när jag till slut tappar det, men jag skäms för mig själv att jag höjer rösten och blir arg på henne. Hon är fyra år. Det har varit och kommer att vara så här en lång tid framöver. Jag måste bara DJUPANDAS. Puh. Och en av de sämsta sakerna med att vara själv med ett barn (fast man har delad vårdnad) är ju att man inte kan gå ifrån och lugna ner sig. Och ännu värre är det när man känner att man varit arg på sitt barn och vet att man inte kommer att träffa henne efter förskolan då det är hennes pappas tur att hämta henne. Även om jag kramar henne när vi skiljs åt, säger att jag älskar henne och jag får en puss och ett leende när jag lämnar henne så slutar det ändå med att jag har dåligt samvete hela dagen och gråter en skvätt på kvällen. Som nu. Det låter kanske som en dröm att få vara barnfri vissa kvällar för er som lever i parrelation – men ibland är det rent ut sagt förjäkligt att inte vara den som hämtar barnet efter förskolan. Speciellt efter att man har bråkat, som idag. Och för att förklara varför jag valt bilden ovan. En bok som jag och Lilo ofta läser tillsammans är Stina Wirséns "Vem bestämmer?". Den får mig alltid att känna mig lite bättre som förälder. På riktigt. Efter att vi har läst den pratar jag och Lilo ofta om varför man ibland bråkar, och att det är okej, men att det viktigaste är att inte förbli osams över något. Men – hon kommer nog aldrig köpa att det är jag som bestämmer.
