Jag tänker på all tid man har lagt på dåliga förhållande. Det börjar bra och helt plötsligt så vet man liksom inte hur man har hamnat där? Ett förhållande handlar förhoppningsvis om att ge och ta, stötta varandra och må bra med den personen är med – annars kan man ju hellre vara själv? Det känns som att jag har kämpat så mycket i onödan vad att rädda förhållande som jag vet ändå kommer gå åt helvete. Så om man ska vara efterklok – ja, jag hade säkert mått bättre, haft ett bättre självförtroende om jag inte hade slösat tid på män som inte varit bra för mig. Men – det har ändå lett till att jag vet vad jag INTE vill ha: Osunda förhållanden. Jag har träffat M i fyra månader snart. Och det jag uppskattar mest med honom är att han är så snäll och rolig – och tycks uppskatta mig för den jag är. Det är på ett sätt väldigt nytt för mig (sant!). Och jäklar vad skönt det är med någon som inte tjafsar om småsaker och som man har kul med. Jag hoppas så mycket på oss. Och Lilo gillar honom redan efter två träffar. Och det är ju faktiskt lika viktigt att Lilo gillar honom.
