Med en alldeles för kort semester börjar nu verkligheten igen. Men en tanke som jag slagit mig är fasen att man aldrig för sluta leva bara för att man jobbar. Ibland känns det som vi svenskar ofta går hem efter jobbet och DÅ avslutar dagen. Men det är ju då ens privatliv börjar! Jag gillar verkligen mitt jobb, men jag lever inte för att jobba – jag jobbar för att kunna leva. Så i höst hoppas jag på mer mysiga middag med vänner. Gärna spontana sådana. Och jag kommer själv att bjuda in mer nu när vi börjar få ordning i lägenheten, men två rum till barnen. Och jag tänker att vi ofta slår knut på oss själva när det kommer till middagar. Det behöver inte vara så avancerat, ett megafat med pasta och lite rödpang och du är hemma!
