"Jag har alltid haft ett behov av att vara ensam. Jag tvingar mig till att vara mer med barnet i stället för att gå till min egoateljé". Tänk om en mamma hade sagt så. Hon hade typ blivit slaktad. Jag säger inte att man inte får känna så, men när konstnären och programledaren Lars Lerin säger det blir det liksom inga reaktioner. Men tänk om en mamma sa så? Jag menar så fort en mamma lämnar bort barnet en kväll, går till frissan, ja, gör just något annat än att vara med sin bebis så blir det ramaskri: "Varför skaffade du ens barn? Det är plågeri att vara borta från barnet!". [caption id="attachment_6933" align="aligncenter" width="720"] Lars med maken Junior och sonen Rafael i "Vänligen Lars Lerin", SVT.[/caption] Pappor döms aldrig lika hårt som mammor. Och de anses typ vara superhjältar som minsann blöjor, gungar med barnet, ja, allt som mammor gör jämt. För övrigt så gillar jag Lars Lerin väldigt mycket och jag tycker att det är modigt av honom att säga saker som: "Jag har inte samma utrymme att känna mig ensam, för att ha barn fyller dagen dygnet runt" och "det har gått väldigt långsamt upp för mig att jag är hans förälder. Jag känner hur kärleken blir starkare med tiden och nu är jag nästan rädd att jag ska bli ännu mer kär i honom så att jag inte vill släppa ut honom". Det är fint med ärlighet – synd bara att mammor inte kan vara lika ärliga utan att behöva ta risken att bli lynchad. Här kan du läsa hela intervjun med Lars Lerin i DN där han berättar om sin och sambon Juniors son Rafael. Läs texten och tänk istället att det är en kvinna som blir intervjuad. Hade du som mamma vågat säga att du "tvingar dig själv att vara mer med barnet"?
