Ni som följer mig här vet att jag inte varit så pepp på att dejta... Typ: "Hej, jo, jag heter Annika och nyligen försökte jag bli med barn, men bli inte stressad nu...". Men nu pressar jag mig själv till att dejta. Inte för att träffa någon att skaffa barn med utan för att jag måste damma av mig innan jag tappar all tro på mig själv som en person som någon annan faktiskt kommer att uppskatta. Det blir lätt så att man glömmer bort sitt värde som ensamstående morsa, kan jag tycka. Man har liksom inte den där peppande partnern vid sin sida som stöttar när någon är jobbigt eller när man känner sig låg. Och jag vill inte hamna där! Jag vill inte heller hamna i ett sexlöst vakuum. Så nu tar jag mig i kragen och slänger ut mig själv på en dejt! Och istället för att lyssna på den där självkritiska rösten i mig så väljer jag att lyssna på den peppande. Vad tycker ni om min nya Tinder-profil? Pasta for life!
