I dag fick jag lite egentid så här under julen. Det är supermysigt att vara julledig med Lilo, men två timmar för mig själv var behövligt när man är med varandra dygnet runt. Och Lilos mormor älskar ju att vara med henne så hon kom över för att passa henne. Så vad gjorde jag? Jo, jag passade på att kolla rean snabbt samt fixa mina naglar (jag unnar mig det en gång i månaden). På vägen hem, med stresskänsla som man alltid har när man har barnvakt typ, mötte jag en bekant som frågade vad jag hade gjort. Och jag berättade att jag köpt en present till Lilo (enhöringen på bilden) och varit på manikyr och att jag var på väg hem för att lösa av min mamma som passat Lilo. Den bekanta sa då med lite syrlig ton "Ha barnvakt för att fixa naglarna?". Och genast hörde jag att jag började förklara mig för henne, typ som att jag ursäktade mig själv för att jag tagit den tiden för att "vårda mitt yttre"... Sen när jag kom hem, tänkte jag igenom samtalet, och vill jag bara örfila mig själv för att jag ursäktade mig! Att jag ens kände mig skyldig att förklara mig för någon annan vad jag gör när jag har barnvakt – vad jag gör med min tid och vad jag väljer att lägga den på. Och det är ju knappast så att Lilo bryr sig om jag är borta två timmar. Så började jag att fundera på om pappor blir ifrågasatta på samma sätt? Typ om en pappa fått frågan och svarat: "Jag har varit och trimmat skägget". Nej, jag tror inte det... Men om man är mamma ska man minsann vara med sitt barn HEEEEELA tiden. Och man får absolut inte skaffa barnvakt för att hålla på med ytligheter! Typ så. Att jag sen inte ens har fått gå på toa själv under fem dygn – ja det är en annan sak (jag klagar inte, vill bara göra ett exempel)... Och så läste jag det här från min vän och bloggkollega Nisse, och kan inget annat än att hålla med honom. – Som man räcker det oftast med att prata om föräldraskap så anses man vara en bra pappa. Som kvinna är det mycket tuffare och det visas mindre tolerans för att man komplicerar bilden av sitt föräldraskap.
