Nu har det gått över ett år sedan jag fick mitt missfall. Och hur galet den än låter så kan jag nästan känna mig tacksam att det var så graviditeten slutade. Jag försökte ju att skaffa ett barn på egen hand och när allt väl hände så stod jag där och kände: Hur fan tänkte jag? För vem ska ta hand om mitt barn om något händer mig? Lilo har ju sin pappa som tar hand om henne och något skulle hända mig, men ett donatorbarn? Nej, jag kunde inte fortsätta med planerna att sätta ett barn till världen som inte hade en trygg plats om något hände mig. Så därför kan jag idag känna någon sorts tacksamhet över hur det blev, hur märkligt det än låter. I veckans poddavsnitt av "Jag vill ha barn" pratar jag och Cilla mer om det här och vi vill fortsätta att bryta tabun kring missfall (väldigt få vågar prata om det, fast det är vanligare än man kanske tror). https://www.instagram.com/p/Bjboj4IlZ8O/?taken-by=jagvillhabarn Och kan man jämföra sorgen med misslyckade graviditetsförsök med missfall? Lyssna gärna.
