Känner du igen dig? Jag håller på att läsa ”Kärlek på allvar” inför en artikel jag skriver för mama. Och vill verkligen rekommendera den även oavsett om man är i en relation eller söker en partner. Fast - den är jobbig. Eller för mig har den varit det eftersom jag inser att så mycket sitter hos en själv när man är i en relation (mönster, självälskan, historia, mm). Och en del i boken jag verkligen känner igen mig i är hur mycket saker man får för sig om hur kärlek ska komma till en - vilket i boken beskrivs som myter. Känner du igen dig? 1 Myt: Om det är meningen att jag ska få kärlek i mitt liv händer det. Sanning: Framgång i kärlek är en investering, den kräver att jag jobbar på den och kliver ur min bekvämlighetszon. Jag känner verkligen igen mig i det här - att man intalar sig själv saker för att man egentligen är rädd för att kliva ur sin bekvämlighetszon. 2 Myt: När jag möter den rätta vet jag det bara. Sanning: 90 procent av dem som lever i lyckliga relationer säger att det tog minst fem dejter innan de kände att relationen hade potential. Hm, här är en myt som jag inte kan relatera till. Jag tror fortfarande att man känner direkt om man vill vara med personen eller inte, men å andra sidan har jag flera kompisarpar vars förhållande inte var självklara från start men nu är superstarka. 3 Myt: Det är jobbigt att träffa människor. Nätdejting fungerar inte. Det finns inga medvetna män där ute. Sanning: 33 procent av alla förhållanden som leder till giftermål i USA börjar på nätet. Klart nätdejting funkar, men för mig har tyvärr nätdejter inte lett till någon attraktion. Därför la jag också ner det... men det är klart att det måste funka om man verkligen går ”all in” i det. Och medvetna män? Jo, de finns så klart och jag tror att dem, liksom kvinnor, känner exakt samma sak som vi gör. Heja kärleken!
