Min lilla tjej alltså. Ibland glömmer jag bort att hon bara är fyra år (hon blir 5 i november). Hon är så klok, smart, snabbtänkt... och så känner hon på sig så mycket. Om jag är ledsen märker hon det på en gång och säger: "mamma, du känns inte så glad idag". För jag brukar vara en glad mamma. Jag blir glad av att vara med Lilo. Hur som helst, den här veckan har inte varit så bra för mig pga andra människor som dränerat mig på energi. Alltså inga av mina bekanta eller vänner, utan på annat håll. Och tyvärr så gick det i morse ut över Lilo. Jag hade helt enkelt inget tålamod med henne när hon vägrade att gå till förskolan i byxor, shorts eller kjol. Puh. Så jag gjorde klassikern: "jag kommer att gå nu – med eller utan dig". Nej, jag är inte stolt över mig själv när jag säger så, men så är det ibland - man säger saker som man inte skulle säga om man inte var så stressad, som just i morse. Och då faller Lilo ihop i gråt och säger: "Mamma, du behöver inte mig längre". Alltså herregud. Mitt hjärta... Jag vet inte var det kom ifrån men det fick mig att skämmas över mig själv, och känna ilska mot det som dränerat mig på energi. För ingen ska få sno så mycket energi av mig så att det går ut över mitt barn. Ingen. Sen satt hon i min famn och jag berättade i lugn och ro hur mycket jag behöver henne. Jämt. Alltid. Att jag inte klarar mig utan henne. Och då satte hon sig sina byxor.
