Den absolut svåraste utmaningen för mig med att ha delad vårdnad är att hantera svåra situationer under ens barnvecka. Om något händer mig som gör mig upprörd eller ledsen när jag är själv med min dotter finns liksom inte möjligheten att gå ifrån hemmet och andas/gråta. Visst kan man försöka gå undan i badrummet en stund men till slut vet du att en 6-åring kommer att komma tassande och säga ”mamma, vad gör du?”. Och barn är inga idioter. Likaväl som jag kunde uppfatta saker som 6 år gammal så kan Lilo göra det. Jag vill verkligen inte vara ledsen framför henne, men ibland är det oundvikligt. Som igår. Jag trodde inte hon märkte att jag var ledsen, men i morse sa hon: ”Mamma, när du är ledsen blir jag också ledsen”. Det är så klart hjärtskärande att höra sin dotter säga det, men istället för ser säga: ”Jag är inte ledsen” så sa jag: ”Det är okej att vara ledsen ibland, och idag är jag mycket gladare”. Jag ljög visserligen lite om att jag är gladare men bättre att säga så än att säga att hon fattade läget fel, tänker jag. Mina föräldrar visade sällan sorg när jag var liten. Och när mamma väl var ledsen, som till exempel när min mormor valde att avsluta sitt liv, så blev jag helt förstörd. Inte för att mormor dog (jag hade inget riktigt nära förhållande till henne) utan för att mamma grät. Tårar var så läskigt. Så vill jag inte att Lilo ska känna. Tårar är en del av livet. Och så även sorg och motgång.
