...värkte lagom mycket i morse när vi gick till skolan för allra första gången (nollan). Jag var som vanligt mer nervös än Lilo. Hon hittade snabbt sina kompisar och vips så var hon i klassrummet. På riktigt sjuuuuukt att min bebis är så stor. Så många känslor i mig. Det enda jag kan hoppas på är att hon aldrig ska må dåligt av skolan. Läste i den senaste Friends-rapporten om att nästan var fjärde elev i årskurs 3-9 känner sig ensam i skolan. Och – var femte i årskurs 6-9 känner inte att de har någon vuxen att vända sig till om de blir illa behandlade. Det är galet illa! Känner en skräckblandad förtjusning för skolan. Lika mycket som jag vill att Lilo ska växa och bli sin egen, hitta sina nya vänner, hitta sin stil, sina intressen – ja, lika mycket vill jag plocka in henne i min livmoder igen (skoja bara... eller?).
