Sedan Lilo var liten har jag gått förbi hennes framtida skola och nästan fått en klump i magen. Tusen tankar har dykt upp i mitt huvud: Tänk om hon inte blir accepterad? Tänk om hon blir utfryst? Tänk om någon är elak mot henne? Men så idag när jag släppte henne på skolgården för att börja årskurs 1 kände jag en lättnad. För vad som än händer så vet jag att Lilo är en schyst lagspelare. Hon är så mån om att alla ska få vara med, och hon uttrycker när hon eller någon annan blir behandlad orättvist (jag är så klart alltid orättvis, enligt henne...). Och hon var så jäkla glad och stolt när hon tog sina skuttande små steg till skolan med en noga packad ryggsäck med pennfodral där hon förvarar sina finaste pennor. Om jag grät efter att jag lämnat henne? Ja, mammahjärtat svämmade över som vanligt när något stort händer i hennes liv – det vill säga mitt liv.
