Det har ju verkligen varit en sorgens helg. Ens små problem blir verkligen små i jämförelse. Men saker som händer påverkar ju en, vad som än händer i världen. Och den här helgen hade kunnat sluta trevligare. Det här har jag precis skrivit till Högbergs buss. Var för chockad för att ens ta registreringsnummer. Hej Högbergs Buss! Jag skulle vilja gratulera er till att ni verkligen har lyckats anställa en chaufför som tar sitt tidsschema på allvar. De två sekunderna han sparade in i eftermiddags (kl 15.20, Stadsgården) när han körde mot rött måste verkligen ha gjort skillnad. Under de två sekunderna höll han på att köra på mig och min vagn där min tvååriga dotter Lilo låg och sov. Och det jag finner mest märkligt är att när jag korsade övergångsstället, med grön gubbe, så tittade chauffören rakt på mig, sa någon svordom och körde mot oss. Rakt mot oss! Hade jag inte hunnit reflektera hade jag förmodligen inte kunnat skriva det här mejlet nu. Och mitt barn? Vad hade hänt med mitt barn? Det gör ont i varje cell i mig när jag tänker på hur det hade kunnat gått i kväll. Hade jag inte haft tre vittnen bredvid mig, lika chockade som jag, hade jag kanske trott att jag inbillat mig hela saken. För ingen kan väl avsiktligt vilja köra på någon, speciellt inte ett barn? Vad kallas det när någon avsiktligt försöker att köra på någon annan? Försök till mord, va? Jag kommer inte att anmäla, men jag kommer verkligen att vilja ha en förklaring till varför någon som uppenbarligen inte mår bra får sätta sig bakom ratten. Ser fram mot ert svar. Mvh, Annika Leone
