För ett par veckor sen var jag på en lekpark, lite utanför stan, med Lilo och min 10-åriga brorsdotter. Vi gungade, skrattade och lekte – och plötligt hör vi en pappa, i 35-årsåldern, skrika på två bröder, cirka 4 och 8, "var fan är er mamma!". Han skrek som en galning och man riktigt såg hur den minsta pojken blev livrädd och gömde sig bakom sin äldre bror. Själv hade mannen sin flickvän/fru med sig och deras två söner. Plötsligt kommer de utskällda brödernas mamma och blir så klart jättestressad av att en man står och skäller ut hennes två barn. Hon: Vad är det som har hänt?!!! Han: Det som har hänt är att dina barn kastar pinnar på mina barn! Du kan ju inte lämna dina barn själva förstår du väl!!!! Hon: Jag var borta i tre minuter för att hämta deras cykel, ta det lugnt nu... Han: Du ska inte lämna dina barn en sekund, mina barn hade kunnat skada sig rejält av pinnarna! Hon: Jag är ledsen, men barn gör sånt – är dina barn så jävla perfekta då? Han: Ja, inte kastar de pinnar i alla fall och jag lämnar dem inte som DU gör! Titta, nu är de borta igen – du har verkligen ingen koll på dem! Hon: De är borta nu för att DU har tagit upp min tid genom att skälla ut mig. Det är ditt fel att de dragit iväg! RIDÅ. Ja, så fortsatte samtalet. Hade jag känt att mamman hade känt sig hotad hade jag gått dit och lagt mig i, men jag kände att ingen av de här föräldrarna hade rätt – och framför allt så hade de INGEN rätt att stå och skrika framför alla barn på platsen. Nej, barn ska inte kasta pinnar på varandra, men vuxna ska verkligen inte stå och skrika på varandra där det finns barn. Hade jag inte haft Lilo och min brorsdotter med mig hade jag gått fram till dem för att säga det, men jag blandar mig inte i en idiotisk diskussion när jag har två barn med mig, och inte heller framför andra barn. Vad tycker du – NÄR får man egentligen säga till andras barn – och HUR får man säga till dem?
