Jag läste Sanna Brådings senaste inlägg och började nästan gråta: "Först ville jag inte vika. Jag ville tillsammans med British ge vår son en stolthet att bära i sig själv. Men efter en hel del diskussioner så kände vi att det inte är ett ansvar som han ska behöva bära. När tanken väl var sådd inom mig, så var bollen redan i rullning. När jag insåg hur snabbt många kunde förknippa hans namn med något negativt gällande en hudfärg, så kändes det inte längre rätt. En hemsk insikt då så många förknippar en viss hudfärg med något negativt. Det knöt sig i magen. Fyfaan för människors dömande" [caption id="attachment_6998" align="aligncenter" width="720"] Bild från Sannas blogg på Amelia.[/caption] Först döpte alltså Sanna och British nyfödda sonen till Blakkie-Bee men bytte till nu Lakkie-Bee. Och jag vet att jag själv tänkte så här när jag såg namnet: "shit, har Sanna tänkt på hur han kommer att bli bemött med sitt namn?". Det är så klart vidrigt att man inte kan döpa sitt barn till det man vill. Ännu värre att behöva byta namn på grund av rasism och människors dumhet. Till och med när jag föddes back in the days så valde mina utländska föräldrar att ge mig ett svenskt förnamn. För att det skulle vara "lättare" för mig då. Och jag kan inte ens räkna hur många gånger jag fått höra: "vilken tur att du fick din pappas italienska efternamn istället för din mammas finska!". Som att de gav mig en komplimang genom att säga så!? Jag har till och med fått höra "det var ju inte bra" när jag berättat att min mamma kommer från Finland. Men Italien "är okej", det är ju "coolt med maffia" och "italienska är ju så vackert" och "de äter ju såååå god mat"... Ena sekunden är man en "bra" utlänning, nästa är man en "sämre". Fattar ni hur bisarrt det är? Men nu sitter jag här och typ skäms över att jag hamnar i den grupp som Sanna säger är "dömande"? Jag vill vara lika fördomsfri som Sanna. Hur som helst – heja Lakkie-Bee och Kane-Lee som har en så cool och stark morsa som Sanna!
