Jag fick ett mejl av en tjej som jag kände att jag ville publicera här: Annika! Läser din blogg och vill berätta hur mycket jag känner igen mig i den. Utanförskapet för att man inte är i en parrelation. Hur man blir utestängd från middagar och så vidare. Upplever det extra tydligt nu på sommaren. Jag har levt själv med mina pojkar i 12 år nu men undantag för några kortarelationen på strax under året och lite flörtar. Just nu har jag lite gett upp då jag upplever att jag inte blir förälskad i någon längre. Tyvärr. Jag hoppas längtan kommer tillbaka. /J Hej J! Jag avskyr att det här samhället är så fokuserat på tvåsamhet – att det skulle vara den självklara normen. Och jag kommer aldrig att förstå personer som exkluderar någon på grund av att man är singel. Jag upplever ibland personer som lever i att parrelationer är så bekväma med varandra att de glömmer bort sina vänner runt om kring sig. Och jag tänker alltid, om jag skulle bli ihop med någon, kommer jag alltid bjuda in folk att hänga med en – oavsett någons status. Alla är välkomna! Jag känner också igen mig i att inte uppleva att bli förälskad längre, men tänker alltid att nån gång måste det ju hända? Jag blev ändå förälskad för ett tag sedan även fast det inte höll. Men jag fattar precis vad du menar, att man inte längtar längre. Att man ger upp att tro på kärlek, hur klyschigt det än låter. Men fan – man älskar ju att vara kär ändå! När det är bra alltså. Men så fort något tar mer energi än vad det ger – då ger jag upp. Jag tänker inte låta ett förhållande gå ut över mitt liv med Lilo. Serie från Nina Hemmingsson.
