Jag har märkt en sak som är rätt konstig. Det är lättare för mig att att prata om hela inseminationsresan här på bloggen än i verkliga livet. Ni som följer mig här vet egentligen mer om detta än mina nära och kära. Kanske är det för att jag inte vill att någon av dem ska säga att de tycker att det är en dålig idé och ifrågasätta mitt val – att någon av dem skulle tycka att det var skämmigt. Men varför jag väljer att vara så öppen om det här, alla tankar om donatorer, insemination, framtid är för att jag känner att det ligger en viss skam i ett bryta mot normer – och det vill jag vara med att ändra på! Jag vill inte att det ska vara skämmigt att vilja skaffa barn på egen hand, jag vill inte att det ska vara skämmigt att använda sig av en donator som frivilligt donerat sperma till att hjälpa människor att skaffa barn. Jag märker att det till och med anses skämmigt att prata om IVF. Som att det vore något dåligt att ta hjälp för att kunna bli med barn. Varför skulle det vara något att skämmas för? Det ligger så mycket skam kring mycket när det kommer till kvinnor och våra val. Bara att prata om kvinnligt sex eller onani får andra att skämmas. Och tabun kring missfall är så stor. I stället för att glatt tala om att vi är gravida "så ska man vänta tre månader innan man berättar". Som att det vore en lag ifall man får missfall. Man får väl själv berätta att man är gravid när man själv vill – tidigt eller sent. Det finns inga oskrivna lagar kring det! När alla älskar att prata om tv-serien "Skam" så får jag rysningar av titeln. Jag avskyr ordet skam (även om jag skäms över mig själv rätt ofta för att jag är så plump). Men jag kommer att aldrig att skämmas över valet att skaffa ett donatorbarn.
