Det är märkligt egentligen, jag har alltid sett mig som en mamma till flera barn. Och nu är jag här 40 år gammal med låga förhoppningar om ett barn till. Och i dag blev det liksom ett faktum: Annika Leone – enbarnsmor. Jag tog beslutet att ge bort alla babyprylar, och när de sedan var borta så var det som att det stack till i hjärtat. Och visst, jag hade kunnat dra till Danmark och köpt lite sperma, och kört racet själv. Men jag har tagit beslutet av jag inte har ork eller lust att ta hand om ett barn helt själv. Även om jag är själv med Lilo så är ju hennes pappa med och delar på ansvaret, och det är jag så glad över. Att det funkar så pass bra som det gör. Att vi är två. Ja, nu är i alla fall den här högen av barnprylar borta. Och det känns tomt på något sätt. Och jag ifrågasätter varför just jag har haft så svårt att hitta en partner. Många tankar. Framför allt gnager tanken i mig att Lilo kanske i framtiden blir ledsen att hon inte har ett syskon. Att hon inte alltid har någon vid sin sida, som jag själv hade i min bror. Nej, jag stänger kiosken nu. Och koncentrerar mig på det som finns i stället: Min fantastiska lilla Lilo. Och jag. Tillsammans. Sånt A-Team ändå. Hej då, babyprylhögen!
