Någonting jag stör mig enormt på: språkpoliser. Folk som måste "rätta" andra... För mig är det inte viktigt om man använder rätt ord – det viktiga är att man gör sig förstådd. Vem som helst kan utbilda sig till journalist, och kunna språket perfekt, men det är ju egentligen hur man väljer att berätta storyn som är det viktigaste. Jag skriver inte alltid korrekt, det har jag fått höra många gånger, men om jag skulle lyssnat på dem som sagt det skulle jag heller inte vara där jag är i dag. Kan jag berätta en historia i text så kan jag skriva – så enkelt är det för mig. Därför: när såna här mejl dimper ner i mejlkorgen kan jag inte göra annat än att sucka... Jag har en vän som har dyslexi. Hon vågar inte skriva en rad på Facebook för att hon tycker att det är pinsamt att skriva fel. För att folk ofta kommenterar hennes stavfel. Så ska det inte vara. Folk ska kunna uttrycka sig utan att känna skam, bli rättade eller mästrade. Och frågan är hur Magdalena Ribbing hade gillat att bli kallad Madelene Rubbing?
