Det är lustigt, jag har ett bra självförtroende när det kommer till det mesta, men när det handlar om kärlek så är det som allra sämst. Nucka är inget uttryck jag gillar eller brukar använda, men så plötsligt slog det mig – är det det jag har blivit? En nucka? Jag har liksom haft noll intimitet på så länge och känner mig nästa rädd för att vara intim med någon. Jag slog på mitt tinder, tänkte att jag skulle gå på dejt. Jag fick några intressanta "match" men av ren feghet vågar jag inte ta steget till en dejt. Det är som att jag har räknat bort mig själv, att jag inte är en person som är kan ha en relation med någon – att jag blev över. Det känns så otroligt deppigt att jag hamnat där. Det är nästan som en låsning. Jag skulle inte ens förstå om en person var intresserad av mig eftersom tar för givet att de inte är det. Till och med när en tinderdejt frågar om jag vill ses så tänker jag att han kommer att bli besviken när vi ses eftersom jag inte är en person man blir kär i. Och därför fegar jag ur. Jag inser att jag har tappat allt hopp om att få känna kärlek, hitta en partner – och det är kanske också därför jag just varit inne på att skaffa ett barn till på egen hand. Det här inlägget blev verkligen deppigt, men det är skönt att få vara ärlig. Någon som känner igen sig – och hur har ni i så fall kommit ur "svackan"?
