I går var jag och tog en med några kompisar. På samma ställe sitter en kvinna ensam och full. Hon spiller mat på sin tröja och mumlar och försöker få vår uppmärksamhet. När hon sen ska gå så frågar hon om någon kan hjälpa henne hem. Jag följer henne till en port nära stället. Jag frågar om hon vill att jag ska följa henne ända upp och det vill hon gärna. I hissen till hennes våning så brister det. Hon börjar att tokgråta och berättar att hon hatar julen. Hennes pappa har fått en stroke, hennes mamma dog för två veckor sedan, hon har precis skilt sig från sin man som misshandlat henne och hon själv är alkoholist utan räddning. Jag försöker att peppa henne, säga att det går att komma ur sorgen, att hon kommer att fixa det. Väl i lägenheten berömmer jag hennes katter och hennes ögon lyser till i nån mikrosekund. På väggarna hänger bilder på en flicka som jag förmodar är hennes dotter, men jag vågar inte fråga, rädd för att göra situationen värre. Hon har en bild på Nina Hagen på dörren och jag säger att hon har bra musiksmak. Återigen en liten söt glimt i ögat. Vi kramas när jag går och jag lämnar henne med en stor klump i magen. Den sitter där fortfarande. Tänker att julen är förjävlig för så många. Jag längtar så vansinnigt mycket efter våren. Nina Hagen.
